Just i skrivande stund sitter jag i min favoritfåtölj framför en knastrande brasa och spelar upp förloppet gång på gång, där och då skrevs det historia för mig och min hund, och bandet mellan oss blev ännu starkare. Så som vi kämpat i 3 år för att få skjuta en gris för henne gick det äntligen i lås, allt föll på plats, poletten trillade ner, bollen gick i mål. känslan är obeskrivlig, jag fick fälla det allra första vildsvinet för min egen hund, den lyckan kan jag inte beskriva efter alla mil vi gått ihop, täta planteringar vi tagit oss igenom, varma, blöta, kalla dagar utan ett vilt på benen. Äntligen för allt på plats, vi tog det sista steget mot toppen. Älg, har aldrig varit något problem, det har hon jagat bra sen tidig ålder, men vildsvin, där har det varit väldigt oklart hur den biten skulle bli.

Regnet hängde i luften när vi klev upp i ottan och lämnade vår hemby, en timmes bilfärd väntade innan vi var framme vid jaktmarken där dagens jakt skulle bedrivas. Vildsvinsjakt stod på kartan och jag och en kompis Daniel var medbjudna av en annan kompis Pontus som hundförare på en stor vildsvinsjakt i mölneby. I bilen på vägen ner dricks det kaffe och käkas frukost och förväntningarna byggs upp för vad dagen ska erbjuda, dagen innan har det varit gott om gris på marken enligt åtelbilder så förhoppningarna är höga att det äntligen ska skjutas en gris för min hund Asti. Daniels hund Azlan är rutinerad vildsvinshund och tar allt som oftast upp gris om det bjuds.

Väl på plats är vi ett trettiotal jägare som är förväntansfulla på att få komma ut i skogen och sätta igång dagens jakt. Pm delas ut och jaktledarna går igenom reglerna innan alla passkyttar lämnar samlingen för att inta sina pass medans hundförarna stannar och går igenom hur första såten skulle jagas. Jaktledarna hade bestämt att alla hundar skulle släppas samtidigt och ett stort område skulle jagas av. Jag blev tilldelad en såt jag trodde mycket på där vi började med att gå igenom en tät plantering, perfekt tänkte jag, där ligger det säkert gris. Det dröjde inte länge innan det ekade hundskall i skogen från olika håll och jag kunde på min gps se att några hundar indikerade på skall och rörde sig fort, bra då är det säkert gris på benen någonstans iallafall. Vi luskammade planteringen utan ett slag efter vilt, och när vi väl var igenom var resten av såten redan övergången av andra hundar som tagit svängen förbi.

Under tiden har en annan passkytt haft det rejält spännande, han hade skjutit på en stor gris som en annan unghund fått på benen, grisen var träffad av skottplatsundersökningen att dömma där det hittades både blod och hår. Grisen hade fortsatt in på grannlagets marker och efter en snabb kontakt med grannlagets jaktledare fick skytten lov att gå in på grannmarken för att försöka skjuta grisen. Unghunden hade nu vänt och kommit tillbaka och en mer rutinerad hund släpptes på löpan, kort där på blev det ståndskall och skytten som tidigare skjutit på grisen kunde gå in på ståndet och avsluta det han påbörjat, en galt på gissningsvis hundratio hundratjugo kilo. Härligt, då blev det minst en gris idag iaf. På radion meddelades att såten var klar och hundförarna kunde koppla sina hundar och passkyttarna lämna sina pass, jag tog riktning mot närmsta väg, men innan jag hade hunnit koppla Asti hade hon fått vittring på något och plötsligt stod hon och skällde ståndskall hundrafemtio meter upp från vägen jag precis kommit fram till, fasen inga passkyttar satt ju kvar i skogen och asti hade precis fått tag i något. Jag misstänkte älg av skallet att dömma, men fick lov att smyga in på ståndet av jaktledaren, var det gris var det helt ok att skjuta. Jag insåg ganska fort att det var falskt alarm då jag av platsen att dömma ganska fort kunde konstatera att det var en grävling Asti hade fått tag i då varken grisar eller älgar brukar krypa in i stenras. Något uppgiven begav jag mig till samlingen för en kort fika innan nästa såt skulle jagas.

Precis som innan blev passkyttarna tilldelade sina nya pass och hundförarna fick förklarat hur vi skulle gå, insåg ganska fort att det skulle bli svettigt då såten började med en rejäl uppförsbacke. Redan vid toppen av backen började Asti indikera på slag, härligt det kan nog bli något nu tänkte jag. Jaktledarna meddelade att det var ok att släppa, Asti gav sig bestämt iväg och kort därefter kom det grova täta skall och ett brak hördes, troligtvis älg. Min misstanke bekräftades av älgspåren på upptagsplatsen. Älgen verkade skena utan att hon fick stopp på den så hon var snart tillbaka hos mig och vi kunde fortsätta. På radion ropade daniel att hans hund hade fått gris på benen och kort därefter en smäll, en passkytt skjöt en brungris för Daniels hund Azlan, ingen förvåning, men lika kul som vanligt. Numera vet asti vad det innebär när det smäller och började skalla och sprang mot ljudet, jaja hon vänder väl snart och kommer tillbaka tänkte jag. Kort därefter ökade skallen och jag förstod att det inte längre var smällen hon skallade på, dethär måste vara gris av skallen att döma tänkte jag och meddelade min förhoppning på radion. Drevet gick nästan direkt ut ur marken och rörde sig ut mot en väg och en tutande bil hördes från håll, där gick nog grisen över vägen. Anders stämma hördes på radion, han hade sett grisen som var ett ögonblick ifrån att bli påkörd av en mötande bil som lyckats tuta och bromsa in, grisen vände och sprang in i såten igen, ett kort ståndskall senare bestämde sig Asti för att inte jaga denna grisen längre, kanske var den för stor för henne att behärska ännu.

Som tur är tar sig Asti allt som oftast tillbaka till mig ganska fort och vi kan på ett effektivt sätt ta oss igenom planerade såter. Asti ville inte riktigt ge sig på den grisen igen vilket var helt ok för mig. Hon känner själv sina begränsningar. Så vi fortsatte istället som planerat och hade precis påbörjat vår fortsatta rutt genom såten. En hundförare ropar på radion att det rör sig mot Viktor, jag kunde inte se någon hund som närmade sig på pejlen så jag gissade att det var till en annan hundförare som också hette Viktor meddelandet var menat. Från ingenstans hör jag en hund som skallar ett par hundra meter bort, jäklar tänkte jag och innan jag hann reagera var Asti halvvägs däråt, nu blir det hundslagsmål tänkte jag som vet att Asti kan vara ganska dominant mot andra hundar. Under loppet av en sekund hör jag hur asti börjar vråla och rakt framför mig ut i en mosse ser jag hur det flyger ut en liten gris med Asti hack i häl, nu bara allt skedde, det fanns ingen tid för eftertanke. Jag sprang upp längs med mossen för att se om det fanns chans att få en lucka på grisen, över en liten kulle och jag får åter syn på grisen som nu vänt och jagar Asti för att sedan snabbt vända igen och fortsätta bli jagad av Asti, nu väljer grisen att vända upp på fastland rakt framför mig, jag vet inte om det är av andfåddhet eller adreanlin mitt hjärta slår dubbla slag, men allt bara sker i ren reflex, upp med bössan osäkra och lägger kornet rakt i bogen på grisen, trycker av. Klick. Repetera, korset i bogen trycker av, denhär gången smäller det. Grisen stannar upp men visar inga fler tecken på träff, tar ett par steg och sjunker sedan ihop. Men än är det inte över, jag vet att det strax kommer komma en annan hund som troligtvis inte är lika glad över att Asti snodde grisen framför näsan på honom. Jag hinner inte mer än fram till grisen innan båda hundarna är på plats med mig emellan, det blir några korta morranden innan jag lyckas slita tag i Asti och koppla henne, jag vill inte förstöra lyckan med hundar som ryker i luven på varandra.

Jag meddelar på radion att jag skjutit en brungris och att båda hundarna är under kontroll, en står nöjt vid grisen och en står kopplad en bit därifrån och visar sitt missnöje över att inte få ruska om grisen hon precis jagat fram till husse. Någon minut senare hör jag på radion att en tredje hund är påväg mot mig, denhär gången en tuff tik som inte alltid är så förtjust i andra hundar, jag sliter av min vapenrem och vänder mig om i samma ögonblick som hunden vid grisen och hunden som är på ingång får syn på varandra, några bestämda steg och hög röst lyckades jag lägga band på den tredje hunden innan något tråkigt hann inträffa. Sekunderna senare meddelas det på radion att en fjärde hund…. nä jag skoja, nu kommer det inga mer hundar 😉

Nu undrar ni troligtvis varför det klickade för mig när jag tryckte av första gången, nej det var inte ett skott som klickade. Det var handhavande fel, på min ärvda huskvarna 640 som jag renoverat upp med syntetkolv, nytt kikarsikte och kortad pippa sitter en halvflaggssäkring, som jag inte anser är det bästa när man går i täta planteringar och en gren lätt kan osäkra min bössa utan min vetskap. Därför väljer jag att under dessa storjakter när det är mycket folk i skogen att lägga loppet tomt sålänge hunden inte jagar och jag kan ha mitt vapen under full kontroll. Jag hann inte mer än blinka innan allt skedde och jag hade inte en tanke på att loppet var tomt. Som tur är inväntar jag licens på en Sauer 404 med spänntanget så att detta inte ska upprepa sig.

Det blev tillslut en otroligt lyckad dag där laget sköt 4 grisar, många duktiga unghundar som gjorde bra ifrån sig, Daniels Azlan levererade 2 grisar till en passkytt och en gris till grannlaget. Så det var ett nöjt ekipage som gav sig hemåt. Jag och Daniel Summerade dagens jakt med lite gott käk en fin älgkalvsryggbiff, potatiskroketter grönpepparsås och honungsbakad brysselkål för att sedan ta ett långt bad och några kalla öl i Badtunnan!

Dethär, det är jakt när det är som bäst!

/Viktor